Berit Sanness – nyckelperson för PEFC:s tekniska utveckling

PEFC grundades strax före millennieskiftet och år 2000 blev de första nationella systemen i Finland, Norge och Sverige godkända. Ett komplett internationellt certifieringsramverk för skogsbruk hade då byggts upp på några få, intensiva år.

En av nyckelpersonerna var Berit Sanness i Norge, då internationell ordförande för Norges Skogeierforbund. Som ordförande för den internationella tekniska arbetsgruppen var hon med och skapade grunden för det solida PEFC-ramverket vi har i dag. Vi har pratat med Berit som numera är chef på Norwegian Wood Cluster.

Levende Skog

Under mitten av 1990-talet provades olika vägar mot certifiering av skogsbruk i alla nordiska länder, inte minst i Norge:
– Marknaden efterfrågade hållbarhet och det nordiska skogsbruket var ifrågasatt. Det fanns ett behov av att satsa ordentligt på att utveckla hållbarheten i skogsbruket och berätta för omvärlden och marknaden vad man gjorde, säger Berit.

Berit fick starkt stöd i skogsägarorganisationen och projektet Levende Skog startade 1995 med bred uppslutning från såväl skogsägare, skogsindustri och miljöorganisationer.

En mycket viktig del var att skogsägarna trodde på åtgärderna och därför var kopplingen till forskning och fakta centralt, och Berit berättar vidare:
– Skogsägarna ville göra rätt men också veta att det de gjorde skulle göra verklig nytta, inte bara tillfredsställa marknadsaktörer drivna av en opinion utan djupare kunskaper.

Projektet var först inriktat på hur skogsbruket skulle bedrivas för att vara hållbart. Att ta det hela vägen till en certifieringsstandard blev steg två. Etablerade system för kvalitets- och miljöledning – ISO 9000 och 14001 – infördes med Levende Skog och man tog också fram en modell för certifiering i grupp som skulle kunna användas oavsett certifieringssystem. Intressenterna enades 1998 om en Levende Skog-standard i Norge som fastställde hur hållbart skogsbruk skulle uppnås. Levende Skog-standarden lades in som skogsbrukskrav i ISO-certifieringen.

Småskaliga skogsägare behövde ett alternativ

Berit är inte själv skogsägare men uppskattade ansvarskänslan hos skogsägarna. På 90-talet fanns en stark acceptans hos både stora och små norska skogsägare att utveckla skogsbruket och naturvården, men Berit var lite frustrerad över att de mindre skogsägarna höll på att sidsteppas på marknaden:
– Det provocerade mig att miljörörelsen inte erkände deras ansvarstagande. När FSC-certifieringen kom 1993 var den endast lämpad för stora skogsbolag. Därför var det viktigt att utveckla ett alternativt certifieringssystem som passade småskaligt familjeskogsbruk och möjliggjorde gruppcertifiering. Det var också helt nödvändigt att undvika en monopolsituation inom skogscertifiering.

Den internationella PEFC-processen var därför intressant för Norge. Berit berättar att hon blev ordförande för den tekniska arbetsgruppen som dessutom bestod av en annan nordisk representant, Anna-Leena Simula från Finland samt deltagare från Tyskland, Österrike och Frankrike. För de nordiska deltagarna var marknadsperspektivet viktigt och Berit berömmer Anna-Leenas viktiga bidrag i gruppen.

Berit berättar att valet av oberoende certifiering var ganska självklart. I och med erfarenheterna från ISO så var det också naturligt att välja oberoende ackreditering. Det var centralt för alla inblandade i utvecklingen att såväl certifieringen som ackrediteringen var oberoende av PEFC.

Nordiskt samarbete blev global modell

Den internationella PEFC-standarden är strukturerad enligt principerna i Forest Europe. Berit konstaterar att det också var naturligt att basera PEFC-standarden på Forest Europe.
– Det var viktigt att principerna skulle gälla för Europa, inte bara de nordiska länderna.

90-talet var en tid då mycket hände och Berit hade i sina roller samlat mycket information om utvecklingen av skogsbruket, samhällsdebatten, miljöorganisationerna och skogssektorn. Denna kunskap samlade hon i boken Fokus på skog og miljø – Marknadsaktørenes innflytelse på forvaltningen av skogressursene på 90-talet.
– Det var viktigt för mig att dokumentera den här kunskapen för det var och är inte så många som kände till det som hände under den här tiden, säger Berit.

En karriär till skogens tjänst

Berit utbildade sig först till lärare men bytte bana och läste sedan till forstkandidat vid Norges Lantbrukshögskola. Efter att ha varit såväl informationschef som internationell chef för Norges Skogsägare har Berit haft många tunga positioner i norsk skogssektor och hon är numera chef för Norwegian Wood Cluster. Berit var också en av initiativtagarna och den första ledaren för organisationen Jenter i Skogbruket – en organisation för kvinnor i skogsbruket.